Olja på papper, monterat på pappannå, 62 x 76 cm, inklusive ram 85 x 96 cm. Sannolikt utförd omkring 1886.
Även kallad "Figurer som omfamnar varandra"
PROVENIENS
Hedda Hill (1845-1931), Lund (konstnärens syster).
Doktor Gustav Sköld (1897-1982), Halmstad, förvärvad 1921.
Därefter genom arv till nuvarande ägare.
UTSTÄLLD
Göteborgs konstmuseum, 1945.
Trollhättan och Vänersborg, 1945.
Hallands Museum, "Sommarutställning", 1963.
Göteborgs konstmuseum, 1963.
Malmö Konsthall, "Carl Fredrik Hill", 10 april - 7 juni 1976, kat nr 63 (under titeln "Skräck").
Munchmuseet i Oslo 1976.
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, "Carl Fredrik Hill", 17 september 2011 - 29 januari 2012.
Malmö Konstmuseum, "Carl Fredrik Hill - maximus pictor", 17 februari - 9 april 2012.
LITTERATUR
Nils Lindhagen, "Carl Fredrik Hill. Sjukdomsårens konst", 1976", upptagen i den beskrivande katalogen, sid. 250 som nr 2 samt avbildad halvsida i planschdelen (under titeln "Skräck"); Sten Åke Nilsson, "Carl Fredrik Hill. Maximus Pictor", 2011, omnämnd sid. 52 samt avbildad helsida i färg, sid. 201.
Det föreliggande verket, “Skräck” – även benämnt “Figurer som omfamnar varandra”, intar en särställning inom Carl Fredrik Hills konstnärskap. Tillkommen under de inledande åren av den så kallade sjukdomsperioden på 1880-talet, vittnar målningen om ett avgörande skifte från det naturalistiska landskapsmåleriet till ett mer visionärt och psykologiskt laddat bildspråk.
Hill, som under 1870-talet etablerat sig som en av sin generations mest begåvade landskapsmålare i Frankrike, drabbades 1878 av en allvarlig psykisk kris som ledde till intagning på sinnessjukhus. Efter återkomsten till Lund kom han att tillbringa resten av sitt liv i familjens vård. Det är i detta isolerade tillstånd som en ny konstnärlig värld växer fram – en värld präglad av inre visioner, symbolik och existentiell intensitet.
“Skräck” framstår som ett ovanligt exempel inom denna produktion, inte minst genom sitt medium: en oljemålning snarare än de mer frekvent förekommande teckningarna. Motivet, två figurer i en tät, nästan desperat omfamning, bär på en stark emotionell laddning. Här uttrycks en existentiell ångest inför det ofattbara, där färgen får en bärande, närmast autonom roll i att gestalta känslotillstånd snarare än yttre verklighet. Kompositionen är sluten och intensiv, och saknar tydliga referenspunkter till den yttre världen, vilket förstärker intrycket av en inre scen, ett psykiskt landskap. Katalognumret har varit utställt på Munchmuseet och man kan se starka band mellan Carl Fredrik Hill och Edvard Munchs konstnärliga landskap och hur de båda, på sina egna sätt, löser upp motiven och sätter dem i ett själslig kontext.
Målningen saknar direkta motsvarigheter i Hills övriga produktion från sjukdomsåren, vilka han själv beskrev som utförda “bakom dårlig fång-hus-dörr”. Just denna isolering kan bidra till verkets särskilda uttryckskraft där en koncentration av känsla och form som bryter mot samtidens konventioner och förebådar ett mer modernt, expressivt bildspråk.
Verkets proveniens är obruten och väl dokumenterad. Det förvärvades 1921 från konstnärens syster Hedda Hill i Lund och har därefter stannat inom samma familj. Dess utställningshistorik är både lång och framstående, med tidiga visningar redan 1945 och senare uppmärksammade presentationer, inte minst vid utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde 2011, där målningen väckte särskilt intresse.
I konsthistorisk litteratur har verket uppmärksammats av såväl Nils Lindhagen som Sten Åke Nilsson, vilket ytterligare understryker dess betydelse inom Hills sena produktion. Dess närvaro i filmen Det sköna är svårt (1985), regisserad av Anders Wahlgren, vittnar också om dess fortsatta kulturella relevans.
Idag betraktas Carl Fredrik Hill som en centralgestalt i svensk konsthistoria, inte enbart för sina lyriska landskap från Frankrike, utan i lika hög grad för de visionära och djupt personliga verk som tillkom under sjukdomsåren. “Skräck” är i detta sammanhang ett nyckelverk: en bild av mänsklig utsatthet, men också av närhet och beroende, där gränsen mellan tröst och förtvivlan förblir gåtfullt upplöst.
