Olja på duk uppfodrad på pannå, 68 x 56 cm, inklusive ram 72,5 x 60 cm. Signerad G A-N. Utförd 1919.
PROVENIENS
Elsa Holm, Stocksund. Förvärvad i mitten av 1900-talet. Därefter i arv inom familjen.
UTSTÄLLD
Liljevalchs Konsthall, "Februarigruppen 1919", 15 februari - 23 mars 1919, kat. nr 363.
Våren 1919 hade Gösta Adrian-Nilsson, GAN, levt och verkat i Stockholm under drygt två och ett halvt intensiva år. Från första stund hade GAN kastat sig ut i huvudstadens virvlande nöjesliv: “De tre veckorna i Stockholm äro ett kalejdoskop. Det har varit ett festande i alla färger - en virvel ångande av wisky, punsch, god mat och cigaretter. Nu måste det vara slut. Kvällen på operakaféet med Jolin - oskyldig - var den bästa. Grünewald var där […] och Pär Lagerkvist satt nere vid entrén samman med en frodig dansk dam” (dagboken 9/10 1916). Nio dagar senare utförde GAN en teckning (Kulturen, Lund) vilken, intressant nog, även är annoterad “Berns” (där GAN gärna tillbringade kvällarna när hans skrala ekonomi så tillät), vilken avbildar två råbarkade matroser på nöjesetablissemanget.
Just matroser skulle komma att inta en central roll i GAN:s konstnärliga produktion under Stockholmsåren, där han, i stor utsträckning, lät de bli symboler för hans undertryckta homoerotiska längtan. Matroser hade, för övrigt, redan tidigare förekommit i hans måleri i kompositioner som “Den vita och den blå matrosen” (The Tangen Collection, Kunstsilo, Kristiansand, Norge), 1915 samt “Matros ombord” (The Tangen Collection, Kunstsilo, Kristiansand, Norge), 1916, bägge utförda i Lund. Efter flytten till Stockholm blev han dock närmast maniskt fixerad vid dem, inte minst efter den häftiga förälskelsen i torpedeldaren nr 629 vid Kungliga Flottans 2:a eldarekompani, Edvin Andersson. GAN:s fokusering på matroser under dessa år skulle, som bekant, utmynna i den legendariska utställningen “Sjömanskompositioner” på Gummessons på Strandvägen i Stockholm våren 1918.
Matroserna var emellertid inte de enda homoerotiska idealmännen för GAN. Redan i ungdomens år hade han, likt många andra unga pojkar, roats av skönlitterära skildringar av “Indianer” (eller som vi idag hellre säger: amerikansk ursprungsbefolkning). GAN slukade äventyrsromaner om dessa “vildar” (återigen en benämning vi undviker idag) vilka han uppfattade som starka samt ädla företrädare för en kultur som framstod som exotisk (samt erotisk, självklart uppfattade GAN dessa män som “sexobjekt”).
GAN återknöt till detta tema när han firade jul med Egon Östlund i Motala 1915. Vid detta tillfälle fick han James Fenimore Coopers “indianböcker” i julklapp av Egon. Under denna julhelg i Östergötland läste GAN “Den siste mohikanen” och “Hjortdödaren” samtidigt som han påbörjade sitt dagboksskrivande. GAN:s dagbok, en enkel linjerad svart vaxduksbok med röda snitt (bevarad i GAN- arkivet i Lunds Universitetsbibliotek), “döptes” av konstnären, likt ett “indiannamn”, till “Svartbok”. Trettondagen 1916 skrev GAN: “Må du till Ditt väsen också vara indian - aldrig glömma en välgärning,
aldrig förlåta en oförrätt. Det inbundna, bistra och stolta hos dessa smalmidjade, stålmusklade män och ynglingar griper mig ständigt med samma kraft”.
Januari 1916 är GAN i full fart med att måla enastående kompositioner på temat. Den främsta av dessa dukar, “Indianer på krigsstigen” (privat samling), avslutades 4/4 1916. Vid detta tillfälle hade han, emellertid, även färdigställt den berömda “Matros ombord”, “den vita matrosen i ett kaos av linjer” (dagboken 29/2 1916, det var tydligen skottår….). Med smärre undantag skulle GAN också under de kommande åren koncentrera sig på “Matrosmotiv” och “Stadssynteser”.
Våren 1918 återkom GAN, emellertid, till “Indianmotiven”. Frågan är varför? En, plausibel, teori är att han var “uttömd” på “matrosmotiv” (vilka han hade fokuserat helhjärtat på inför utställningen på Gummesson). Till detta kommer även att hans relation med Edvin Andersson var på upphällningen. En emotionellt dränerad, samt besviken (“Sjömanskompositionerna” hade inte sålt som han hade hoppats på och Edvin visade sig inte vara värst intresserad mera…), konstnär tog denna vår sin tillflykt till huvudstadens biografer (GAN älskade att gå på bio) där han helst såg “Vilda västern-filmer”. Det ligger nära till hands att tro att GAN nu fann ny inspiration i detta material. I februari målade han, ex vis, ”Indianstrid” (Hallands Konstmuseum, Halmstad) samt “Cowboys och hästar” (Moderna Museet, Stockholm).
Våren 1918 skriver GAN i dagboken (24/1): “Jag har aldrig varit på sjön. Aldrig har jag känt den kalla, sotiga ytan av ett däcks pansartorn, eller ett vindfyllt segelslag över mitt huvud. […] Indianer, cowboys - detsamma. Män fostrade till vilja, mod - tålamod! Orubblig självtillit. I min ensamhet, och endast den, kan jag känna suset från de mörka skogarna, höra pilbågarnas klang bland löven. Där kan jag uppleva de lädergördlade gossarnas språng i sadeln - doften från den vilda prärien där buffelhjordarna beta. Till sist är jag väl dock en romantiker - av sällsamt slag”.
“Cowboys” och “Indianer” återkommer således vid detta tillfälle som konkurrenter till “Matroserna”. GAN hade redan 1913 utfört en enastående akvarell av en “Indian” (privat samling) samt vidareutvecklat temat under 1916 och 1918. Nu, denna sista vår i huvudstaden, “bränner han av” ett par sista “indianmotiv” innan han, via södra Sverige, flyttar till Paris (och inleder en helt ny fas i sitt konstnärskap), sommaren 1920.
1919 ställde GAN ut, inte mindre än, tre gånger på Liljevalchs konsthall i Stockholm. På oktober månads “Höstsalong” (när GAN redan lämnat Stockholm….) visades nitton konstverk. Innan dess hade utställningen “Stockholm i bild” (maj-juni) inkluderat fyra nummer. Den till antalet verk sett största presentationen av GAN detta år var emellertid “Februarigruppen” (februari-mars) vilken presenterade trettiotre verk (varav tre akvareller)!
Denna utställning visade upp tidiga mästerverk som “Matros ombord” från 1916 (feldaterad i katalogen…) samt “På pansarbåten” från 1917 (Eskilstuna konstmuseum). Till detta kom även märkvärdiga målningar från 1918 som “Skapelsen” (privat samling), “Maskinarbetaren” (Norrköpings konstmuseum) och “Min ateljé” (privat samling).
Utställningskatalogen redovisar fem konstverk (varav en akvarell, “Trappan”) från 1919 (fernissan kan knappt ha hunnit torka…). Av de fyra oljemålningarna så är, mig veterligen, två dokumenterade i litteraturen: “Operationen” (kat nr 364) och “Abstrakt I” (kat nr 365). De återstående två gick under följande benämningar: “Indianskt” (kat nr 362) och “Solträdet” (kat nr 363). Titeln “Indianskt” påvisar med tydlighet att GAN, ännu under våren 1919, fann inspiration i sin romantiserade bild av Amerikas ursprungsbefolkning.
Utifrån min bedömning, avslutningsvis, så torde det aktuella konstverket (vilket även det avbildar “indianer”) på föreliggande auktion vara identiskt med “Solträdet”. Detta antagande har även, i efterhand, bekräftats genom ett svartvitt fotografi vilket avbildar föreliggande konstverk på Liljevalchs, våren 1919.
Trädet i fråga kan synas utgöra ett någorlunda märkligt inslag i kompositionen men det är, i sammanhanget, av intresse att påminna om att GAN ofta var något av en motsättningarnas man. Under åtskilliga år experimenterade han med olika stilar samt uttrycksformer, närd av en längtan att ständigt utveckla sitt konstnärskap. 1919 var även det år då GAN, under stora vedermödor, äntligen skulle nå fram till ett helt icke-föreställande, eller non-figurativt, måleri i kompositionen “Abstrakt I”
(privat samling).
Att GAN var en motsättningarnas man framgår även av hans läsvanor. Enklare underhållningslitteratur (som James Fenimore Coopers romaner) varvades med betydligt “tyngre” teoretiserande litteratur. 1919 intresserade sig GAN, ex vis, för teosofi (modefilosofin bland många sökande konstnärer, inte minst Hilma af Klint, och författare kring sekelskiftet 1900). Denna ockult betonade världsåskådning, i stark reaktion mot den positivistiska vetenskapen och materialistiska filosofin, hade tidigare, av GAN:s store förebild, Kandinsky kallats “en av de stora andliga rörelserna i vår tid”. I Halmstad, våren 1920, lyssnade GAN, tillsammans med Egon Östlund, på ett föredrag under titeln “Yoga - vägen till Gud” innan han vandrade hem med ett par teosofiska skrifter under armen. Från Teosofiska samfundet i Stockholm beställde han ytterligare sex broschyrer av teosofins “översteprästinna” Annie Besant. En av dessa hade titeln “Livsstegen”, vilket även blev namnet på GAN:s första renodlat teosofiska målning i februari 1920.
Det är alls inte omöjligt att GAN, redan våren 1919, hade påbörjat sitt utforskande av teosofin. Om så är fallet ligger det således nära tillhands att uppfatta det märkliga “solträdet” som ett utslag för detta nyväckta intresse. Utformningen av trädet kan även, som sagt, vara ett resultat av konstnärens ambition att abstrahera sina motiv detta år.
Att “Solträdet”, enligt uppgift, i ett tidigare skede hängde på ett teosofiskt kollektiv i Stockholmsområdet (skänkt av konstnären?) kan även det indikera att GAN uppfattade motivet som ett konstnärligt uttryck för sitt andliga sökande denna period då han alltmer ifrågasatte sitt tidigare utsvävande liv i Stockholm samt sökte en fördold djupare sanning i den mänskliga tillvaron.
Pedro Westerdahl
GAN-specialist
Curator samt katalogredaktör för utställningen “Gösta Adrian-Nilsson. Sjömanskompositioner -färgens dramatik och stadens dynamik” på Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm 2019. Författare till en ny kommande biografi om GAN, för tillfället under arbete.
Har följerätt.
