Axel Kulle, Killespelare, tuschteckning

AXEL KULLE (1846-1908): Killespelare, Signerad och daterad Axel Kulle 1885, tusch på kartong, 24x29 cm.

Jmf. Litteratur:
Nornan Svensk kalender, 1887, s. 153, målningen illustrerad
Ord och Bild, 21:a årgången, 1912, målningen illustrerad s. 515

Relaterad till Kulles kända målning "Killespelare" i Akademiska Föreningen, Lund utställd i Berlin 1887 (fig. 1). I en revy av utställningen skrevs om målningen:

"Der [i Berlin] sågs även Axel Kulle i Nornan avbildade "Killespelare", en redan förut i Stockholm populär tafla, även den med skånskt motiv. Kulle är skåning och känner sitt folk. Präktiga typer hade han också fått fatt uti denna gång, ett dråpligt par dessa båda högra spelarna, den unge kustbo-eleganten med cigarr och i skinntröja och den rufvande "jordaträlen" med sin nedböjda nacke och sin humoristiska uppsyn, som bildar en oemotståndlig förening af slöhet och illmarighet."

Teckningen är troligtvis avsedd som en s.k. ricordi, dvs minnesbild utförd efter målningen, snarare än en förstudie till denna.

"Killespelare" följer en månghundraårig tradition att avbilda kortspelare, från Caravaggio via Chardin. Kulles direkta förebild torde varit Ernest Meisonnier (1815-1891) vars många versioner på detta ämne han hade möjlighet att se i Paris.

Kille var penningspel met en speciell kortlek anpassad till detta. Killeleken består av 42 kort. Det finns ingen färg i kille men två kort av varje valör. Valörerna är i rangordning från högsta till lägsta. Kortspelet förändrades något på sin vandring genom Europa och omnämndes i Sverige som campio första gången 1741 i ett domstolsprotokoll. Campio var en förvrängning av cambio, vilket var det namn som började användas i Sverige. Namnet Kille är dokumenterat första gången 1833 och var det allmänt använda från 1850-talet. Kille är förmodligen en slangartad förvrängning av Harlekin som var det högst rankade kortet. Killespelet har satt avtryck i det svenska språket. Till exempel kommer uttrycken Svinhugg går igen, om en elakhet som slår tillbaka på utföraren, och gå värdshus förbi, om en chans som gått förlorad, från spelet Byteskille. Killespelet har också letat sig in i den svenska litteraturen. Carl Michael Bellmans Fredmans Testamente nummer 181, Kambiospelet, handlar om en spelares förtvivlan under ett parti:

"Hej, gutår, och kambio!
Granne, marsch ur potten!
Blaren, den hundsvotten -
Kambio . . . och kuku står.
Jag ser skorsten ryka:
Värdshus måste stryka. "

Falstaff, fakir (Axel Wallengren) rimmade i ABC för bokstaven P:

"Proletären gärna ville
dricka punsch och spela kille"

Kulle företrädde, likt sin äldre bror Jakob, det novellistiska folklivsmåleriet med motiv främst från den skånska allmogens liv. Från Düsseldorf hemsände han bl. a. "Kyrkoråd i Skåne, 1877, vilken inköptes av Nationalmuseum och under någon tid tillhörde de populäraste tavlorna i museets svenska avdelning. 1880 reste Kulle till Paris där han tog intryck av det franska friluftsmåleriet. Han fortsatte dock att måla genrebilder bland dessa "Killespelare".