Viotti (f. 1933) påbörjade sin keramiska utbildning redan som 17-åring vid School of Art i Blackpool. Som en av de dittills yngsta eleverna någonsin kom hon 1952 in på Konstfack i Stockholm, då med bland annat Märta Anckarswärd Grönwall och Edgar Böckman som lärare. Efter examen följde anställningar vid bland annat Rörstrand och hos Irma Yourstone. 1960 övertog Viotti keramikern Olle Hermanssons verkstad i Karlskoga. Från att initialt ha arbetat i en mer traditionell keramisk tradition med figurer och bruksföremål kom hon tidigt att intressera sig för lerans skulpturala möjligheter. Hennes verk blev tidigt uppmärksammade och utställda, inte minst som permanenta inslag i butiken ”Ola Inredning” i Karlskoga. Där samsades hennes verk bland annat med möbler av Alvar Aalto och keramik av Carl-Harry Stålhane. Även i Stockholm blev Viotti tidigt uppmärksammad med utställningar, bland annat på Konsthantverkarna 1962, Svensk Hemslöjds jubileumsutställning på Liljevalchs konsthall och inte minst den för svenskt konsthantverk så banbrytande exposén ”Form Fantasi”, anordnad av Svenska Slöjdföreningen 1964.
1965 flyttade Viotti verksamheten till Wadköping och efter studieresor i bland annat Italien, Israel och Jordanien skedde en förskjutning mot större och mer rumsliga verk. I vissa perioder präglades hennes arbete av en stramare, nästan asketisk hållning. Färgskalan hölls nedtonad och fokus låg på struktur och ljus. I andra delar öppnade hon för en större variation i yta och bränning, där spår av skapandets process och materialets förändring blev tydliga inslag. Viotti flyttade senare sin verksamhet till Skåne, först till Glivarp (Hammenhög) och senare till Äppellunden i Brantevik. Från 1990-talet och framåt blev tegelstenen ett bärande element i hennes konstnärskap. I denna period utvecklade hon några av sina mest karakteristiska offentliga installationer. Även Viottis tegelböcker med citat av kända författare och tänkare blev tydliga signum i hennes konst.
I ett svenskt konsthistoriskt perspektiv kan Viottis arbete förstås som en vidareutveckling av modernismens intresse för materialets egenvärde, samtidigt som hon bröt med keramikens traditionella position som konsthantverk. Tillsammans med jämnåriga kollegor som Hertha Hillfon och Anders Bruno Liljefors bidrog hon till att omdefiniera den samtida svenska keramiska traditionen.
I ”Ulla Viotti: Konst, liv och lera” del 1 och del 2 får vi en unik inblick i detta spännande konstnärsskap där hennes egen keramik blandas med de ting som hon omsorgsfullt valde att omge sig med i hennes eget hem och ateljé.
