En synnerligen högklassig byrå av Johan Neijber

När Georg Haupt återvände till Sverige från sin vistelse i Paris år 1769 beredde han väg för den nyklassicerande stilens intåg i Stockholm. I Sverige hade fram tills dess den yppiga rokokostilen varit allenarådande bland stadens möbelsnickare. Haupt arbetade istället i en samtida fransk stil som blev populär under kung Ludvig XVI:s regeringstid där raka former och inlagd dekor av klassicerande element var högsta mode. Det som blev hans mästerstycke efter återkomsten till Stockholm var ett skrivbord med tydliga influenser av vad han hade lärt sig i Paris. Skrivbordet, möjligen utfört med viss medverkan av hovintendenten Jean Erik Rehn, kom med tiden att bereda väg för det som kom att bli den gustavianska möbelkonsten och passera rokokons stiluttryck till historien. Mästerstycket utfördes till drottning Lovisa Ulrika (1720–1782) och presenterades sannolikt som en gåva till henne julen 1770 från maken kung Adolf Fredrik (1710–1771) och återfinns än idag i samlingarna på Drottningholms slott.

En av dem som kom att följa den av Haupt etablerade nyklassicerande stilen var Johan Neijber. För den möbelhistoriskt intresserade ringer namnet Neijber bekant då det var en väl etablerad familj i Stockholms snickarämbete med flera under 1700-talet verksamma mästare. Johan Neijber lärde sitt yrke i den i familjen Neijber ingifte Johan Åbrandts verkstad. Han kom sedermera att från 1768 bli mästare med egen verkstad efter att hans mästerstycke, en rokokobyrå, blivit godkänd av ämbetet. Hans produktion av rokokobyråar kännetecknas av hög hantverksskicklighet med god, kraftig formkänsla. Det mest intressanta med Neijber är den uppenbara skickligheten att anpassa sig till den nya stilriktningen. Att på ett så framgångsrikt sätt klara av övergången från att ha tillverkat kraftfulla rokokobyråar till att utföra stilfulla och smäckra gustavianska byråar med rik intarsiadekor är imponerande. En transition som sannerligen inte alla stockholmsmästare lyckades tackla på ett lika framgångsrikt sätt.

Auktionens synnerligen högklassiga byrå utförd omkring år 1780 är en typisk representant för de lyckade exempel av möbler vilka tillverkades i den stora mästarens anda under den så kallade Hauptepoken. Byråns kvalitet i form och utförande är av en sådan dignitet att den inte skulle skämmas för sig i någon inredning, ens ej i en kunglig sådan. Konsthistoriskt är den måhända än mer intressant än en möbel av Haupt då den utförts av en snickarmästare som visat sig vara en sann föregångare i sin skicklighet att anamma den nya stilen på ett så förtjänstfullt sätt utan att själv kunna studera dess vagga i Paris. Rent stilistiskt så återfinns Neijbers alla intarsiamotiv i Georg Haupts verk; spaljémönster med fleuronger, centralt placerad urna, fleurong och lagerfestong inom ett fält med intrikata friser, likväl är bården i brons av löpande hund ett ständigt återkommande inslag i Haupts byråar. Några arbeten av Haupt som kan sägas utgöra ett referensmaterial i jämförande studier är ett par kommoder från 1783, med lagerfestonger och fleuronger; ett par sekretärer från 1778, med spaljémotiv; byrå från omkring 1777, med centralt motiv av urna, samtliga möbler i Kungl. Husgerådskammarens samlingar.

Byrån har som synes vårdats genom generationer och är i välbevarad kondition, vilket är resultatet av att möbeln sannolikt gått i arv sedan den tillverkades omkring 1780. Vi vet att möbeln ingick i friherre Adolf Tersmedens samlingar, bruksdisponent och ägare till Ramnäs bruk i Västmanland. Äldre bouppteckningar från förfäder till Tersmeden är summariska i sina beskrivningar av kvarlåtenskapen, dock är hans farmor den franska grevinnan Marie Stanislas Josefine Sparre (1760–1824) intressant i sammanhanget. Hon var, under sitt första gifte med greve Fabian Wrede af Elimä, statsfru hos drottning Sofia Magdalena från 1781 och hade tillsammans med sin make en nära relation till kungafamiljen. Efter hennes skilsmässa från greve Wrede 1796, gifte hon 1801 om sig med friherre Fredrik Tersmeden (1752–1819). Vid hennes död 1824 så upptas inventarier i såväl hemmet på Norrmalm i Stockholm, som vid hennes tjänstebostad på Drottningholm, då hon från 1817 fick riksrådinnevärdighet. Under rubriken ”Meubler och Husgeråd på Drottningholm” noteras ”1 st Bureau med Sten Skifwa”, vilket möjligen avser auktionens byrå. Bägge hennes hem framstår som rikt möblerade och dessutom har Carl Fredrik von Bredas porträtt föreställande hennes far, den franske greven Louis Ernest Joseph Sparre, gått i arv inom familjen Tersmeden (se auktionsnr 484).